För att fortsätta med "Terreno-veckan" tänkte jag berätta lite om området och ursprunget som vinet kommer från; Chianti. Närmare bestämt Chianti Classico, jag förklarar skillnaden nedan. Texten är tagen från uppsatsen jag och Amanda skrev i Vinkunskap 1, det är därför språket är lite mer fackligt än vad som kanske passar en blogg. Men jag har ju bloggen för att lära er om vinkunskap också, så då får det bli lite fackligt och seriöst ibland. 

Appelations-systemet
För att man ska förstå sig på ett vinområde och hur det fungerar måste man ha lite koll på systemet som man klassificerar viner utifrån. Jag kommer bara att förklara detta lite kortfattat då jag ska gå djupare ner i detta i ett annat inlägg. En appelation är ett geografiskt begränsat område med ett namn, såsom Côtes du Rhone och Chateauneuf du Pape, som har olika regler som bestämmer hur vinet ska odlas. Om reglerna följs får man sätta namnet på det området på sin vinflaska ihop med en förkortning t.ex. DOC (Italien) eller AOC (Frankrike) som förklarar vilken klass vinet tillhör. Det finns olika klasser inom samma land som har olika strikta regler. Reglerna är det som kallas vinlagarna och de har för varje område arbetats fram under flera decenier. 

I Italien finns två höga klasser i appelations-systemet DOC och DOCG. "Denominazione di Origine Controllata" och "Denominazione di Origine Controllata e Garantita". Skillnaden är inte jättestor utan de fungerar på samma sätt med den geografiska avgränsningen, regler för druvor, odling, vinifikation mm. Det som skiljer dem åt är att vinerna från klassen DOCG måste provas av en oberoende provsmakningsjury som avgör om vinet ska förtjäna ett "Garantita".

När man pratar om appelationerna så är det de geografiska områdena man fokuserar mest på eftersom många områden är väldigt prestigefulla. En appelation kan ha flera mindre appelationer i sig. Så är fallet i Côtes du Rhône som är en stor appelation. I Côtes du Rhône  (här blev jag trött på att skriva Côtes du Rhône med de jävla trianglarna på o:en. Vill skippa dem men vet att jag har en fransktalande pojkvän som kommer känna på sig om jag skulle publicera ett inlägg utan trianglarna...) ligger den mindre men väldigt ansedda appelationen Chateauneuf du Pape. Chateauneuf du Pape är alltså en finare appelation än Côtes du Rhône, därför är även reglerna hårdare och fler i Chateauneuf du Pape än de är i Côtes du Rhône.

Jag hoppas att den här korta beskrivningen har skänkt lite ljus över appelations-systemet och att ni förstår vad jag har skrivit. Annars får ni hålla ut till det kommer ett lite mer arbetat inlägg på ämnet.

Historia
Chianti som vinregion uppkom på 1700-talet men vin med benämningen Chianti kan spåras ända tillbaka till tolvhundratalet då vinodlingen blomstrade i ”Chiantibergen” runt Florens. 1924 bildades producentföreningen Gallo Nero med sin svarta tupp som sigill som bestod av 33 producenter från det som idag kallas Chianti Classico som ligger mellan Florens och Siena. 1932 ritades Chianti om och området spred sig norr om Florens, söder om Siena och så långt västerut att det nådde Pisa. Eftersom Chianti gick från ett litet område som bestod av några små byar till ett gigantiskt område i storleksordning med Bourdeaux så protesterade producenterna i Gallo Nero eftersom de ansåg att deras viner var finare och bättre än de andra vinerna som nu också gick under namnet Chianti. Så när Chianti fick sin DOC 1967 fick producenterna från det ursprungliga Chianti rätten att lägga till Classico. 1984 var det dags för Chianti DOCG men att hela området fortfarande var en enda appelation gillades inte av Gallo Nero och 1996 var separationen ett faktum. Idag är Chianti DOCG och Chianti Classico DOCG två helt skilda appelationer med olika regelverk.

Druvblandning
Som många andra vinregioner har Chianti genomgått en förändring vilket innebär att det vin som dricks idag inte är samma vin som dracks för bara 50 år sedan. När den italienska vinlagen kom på 1960-talet formade man druvreglerna för DOC Chianti efter den rekommendation som landets andra premiärminister Bettino Ricasoli hade föreslagit cirka 100 år tidigare. På den tiden var den allmänna uppfattningen att Sangiovese behövde hjälp i vinet. De första DOC-bestämmelserna blev därför 50-80% Sangiovese, 10-40% Caniolo nero och 10-30% Trebbiano/Malvasia. 

Idag är proportionerna för en Chianti 70% Sangiovese, Cabarnet Sauvignon och Cabarnet Franc tillåts upp till 15% och fortfarande tillåts gröna druvor men max 10%. Därutöver kan man välja att blanda i alla de andra druvorna som är godkända i Toscana, som Merlot, Syrah och inhemska druvor. Eftersom Chianti Classico är lite striktare reglerat krävs minst 80% Sangiovese. De övriga 20% kan vara franska druvor, lokala druvor eller en blandning av druvsorterna. Helt rena Sangiovese är på uppgång. Andelen Cabarnet Sauvignon som är lämplig att blandas i en Chianti debatteras fram och tillbaka i vinvärlden. De som är för hävdar att Cabarnet Sauvignon hjälper Sangiovesen på de ställen där druvan inte klarar sig på egen hand. Det andra lägret tycker att den franska druvan förstör Chiantivinernas särpräglade identitet.

Detta är en intressant diskussion då en väldigt stor del av syftet med de europeiska vinlagarna är att bevara typiskheten hos de olika regionernas viner. Det intressanta är att man i DOC/G bestämmelserna har gått ifrån det recept som gjorde en typisk Chianti till ett recept som tillåter franska druvor som enligt vissa slätar ut den ursprungliga identiteten hos vinet. Å andra sidan så har även den krävda andelen Sangiovese höjts i och med införandet av de franska druvorna vilket gör att druvornas påverkan på Chaintin blir mindre än det skulle bli om de tidigare proportionerna för Sangiovese (50-80%) fortfarande gällde.

Vinet från Chianti
Hur smakar då en typisk Chianti. Det är en väldigt svår fråga eftersom det finns en relativt stor frihet när det kommer till att göra en Chianti. Inte bara när det kommer till druvorna finns det spelrum för producenten att sätta sitt egna uttryck på vinet utan också i fatlagringen och lagringen därefter. Reglerna för Chianti specificerar inte vilken typ av fat som måste användas eller hur länge de ska lagras. De viner som ska förtjäna titeln Riserva måste såklart genomgå en viss fatlagring och en viss lagring på flaska men dessa viner är bara en liten andel av all viner från Chianti. Man kan ju dra slutsatsen att riservaviner är mer lika varandra eftersom de följer en striktare mall. Eftersom Chianti är ett stort område varierar också jordmånen och klimatet i en liten grad vilket såklart också påverkar vinet. Slutsatsen är att det inte finns en övergripande mall för en vanlig Chianti. Det finns därför de som är lättdruckna med en bärig och lättsam stil, sedan finns det de som är tunga, strama och komplexa. En sak som dock går att säga för alla Chianti är att de har en väldigt hög syra och noter av röda körsbär och jordiga aromer tack vare dess huvudingrediens Sangiovese. För att flika in en tanke tycker jag att Chiantiviner har ett ganska snabbt och ibland lite abrupt slut. Smaken må stanna kvar ett tag men den avtar väldigt snabbt i början, nästan som en exponentiell funktion med en bas med lågt värde. (Jag älskar min matematikliknelse här. Jag är tyvärr ganska ensam om att gilla den haha)