Wow! Vilken fantastisk utbildning jag har hamnat på. Idag va uppropet. Nu har det börjat, nu är jag officiell arkitektstudent. Det känns så himla bra. Vi hade några föreläsningar om hur årskurs 1 kommer se ut och om resten av utbildningen, och allt lät så himla bra. Studiefilosofin är väldigt kreativt och individuellt fokuserad. När jag satt och pratade med några på uppropet kom vi in på utbytesår och var vi skulle vilja åka. Jag är så fascinerad och inspirerad av romartiden och dess arkitektur så jag skulle vilja ta ett år där. Det säger jag till dem. Tror ni inte att de berättar på föreläsningen lite senare att vi ska åka på fkn studieresa till Rom i vår. Jag höll på att snubbla på min tappade haka och göra tre bakåtvolter. Asså shit, jag blev så paff. Jag ska alltså åka till Rom och studera dess arkitektur tillsammans med folk som kommer att vilja diskutera kapitäl och valvbågar med mig. Jag hoppas ju såklart kunna dricka en del Chianti och Barolo när jag är i Italien, och kanske köpa med mig några hem. Jag blir nästan lite tårögd när jag sitter här och skriver och tänker på allt. Det är inte bra för då lossnar mina eyepatches (sponsor me Cocopanda!!!). Det är så overkligt allt detta, det känns verkligen som en dröm som går i uppfyllelse. Precis så är det ju faktiskt. Jag har drömt om att bli arkitekt sen i åttan och nu händer det. Wow!

 

Jag har träffat så många olika intressanta och trevliga personer idag. Många som jag skulle vilja lära känna mer och som jag hoppas i framtiden kunna kalla vänner. Det känns lite skumt att skriva om människor jag precis har träffat, om än i lösa drag. Men ingen av dem läser ju bloggen, än. Det är ju bara en tidsfråga innan hela arkitektprogrammet känner till min blogg eftersom jag är skamlös i min promotion. Jag brukar lämna skammen hemma när jag går utanför dörren. Det är min Mamma som har lärt mig det när jag tänker efter. Jag och Mamma är hutlösa när vi släpps ut in public tillsammans.

 

Det fick mig att tänka på en... låt oss kalla det händelse som skedde i somras. Det var min brors bal och regnet öste ner. Vi skulle hitta någonstans att sitta inne och bjuda studenterna på lite att dricka. Molly, Max och Frida hade redan sökt skydd från regnet inne på en restaurang vid torget så jag och Mamma gick dit. Dock va vi en familj till plus min bror och hans kompis som alla skulle ha platser inne på den här stackars restaurangen. Vi var totalt 10 personer i sällskapet, den här stackars restaurangen har inte ens så stora bord uppställda. Det visste vi redan i förväg så när vi kommer in pinnar mamma iväg till kassan för att fråga om vi fick möblera om lite och flytta några bord för att få plats med alla. Det va halvfullt inne på restaurangen redan och de borden som va lediga behövde vi för att få plats med alla. Jag, som hamnade lite på efterkälken när Mamma tog fart, står fortfarande i entrén och skakar av allt vattnet från paraplyet. Sen går jag rätt in i en glasvägg som jag trodde var dörren, men jag hade missat dörrhålet i glasväggen med en meter. Jag va inte ens i närheten. Molly, Max och Frida ser såklart allt detta och tycker det är hilarious, det va det antagligen också. Omtumlad går jag fram till dem och står typ och vaktar de borden vi vill möblera om. Då ringer min bror och precis när jag svarar stiger det in ett tjejgäng i restaurangen och går fram till ett av dem borden som vi hade spanat in oss på. Jag som inser att vårt bord är på väg att försvinna blir väldigt förvirrad eftersom jag har min bror i luren, och antagligen en mild hjärnskakning från glasväggen. Allt detta gör mig helt paralyserad. Då vänder sig Mamma om från kassan, inser vad som är på väg att hända, tar några snabba kliv fram till bordet och utbrister åt mig/Molly, Frida och Max "VARFÖR GÖR INGEN NÅGOT?". Jag som fortfarande är paralyserad blir ännu mer paralyserad av allt, försöker stamma något om att jag inte vet vad som händer. Då tar min rättrådiga Mamma saken i egna händer, det brukar bli bäst då, och berättar för tjejgänget att vi har fått lov att möblera om det här bordet och att det är vårat. De ser ungefär lika förvånade ut som mig när jag gick in i väggen och undrar vad som händer. Sen siktar de in sig på ett litet barbord i andra sidan av restaurangen och skyndar sig snabbt bort från mig och Mamma. Jag och Mamma möblerar om och sätter oss bredvid Molly, Max och Frida som med skräckblandad förtjusning har sett på vår scen och låtsats som om de inte känner oss. Men det va kul!

 

Imorgon ska vi börja med vårt byggprojekt som vi ska hålla på med under mottagningsveckorna. Vi ska bygga egna övernattningsskjul som vi sen ska övernatta i en natt. Tur att man har varit scout en gång i tiden. För att citera min kära pojkvän "JAG HAR VARIT SCOUT". Ni som vet ni vet. Efter det är det gasque med bubbeltema. För er som inte vet vad det är så är det en middag med sånger och gyckel (uppträdanden). Temat för morgondagens gasque är bubbel, och klädseln är också bubbel. När vi pratade om klädseln idag så tänkte jag på att jag har haft massa bubbelplast cirkulerande nu när jag har flyttat och beställt grejer, men tyvärr har jag ju slängt all den plasten. But, it just so happens att jag fick mina Spieglauglas idag (ja jag har beställt fler vinglas, låt mig. Fyra röda och fyra champagne för  vardagligt bruk eller om jag har middag. Mina Riedel är till för när jag vill uppleva ett vin och ha det i fokus.) och i paketet var det bubbelplast. Det måste vara ett tecken. Så nu funderar jag på om man skulle kunna göra något t-shirtliknande med bubbelplasten och ha på sig imorgon. Det vore fett roligt.

 

Det här inlägget var inte alls menat att vara såhär långt och det va absolut inte menat att handla om när jag gick in i glasväggen och Mamma snodde bord till höger och vänster. Men nu blev det så. Nu ska jag äta kvällsmat, kolla på det senaste avsnittet av Game of Thrones och sedan sova. Tack för mig.